Min stora kärlek...?
Då var det dags att gnälla av mig lite igen. Eller snarare tröstskriva.
Jag tror att jag har börjat få känslor för henne igen. Det var sisådär 7 år sen sist, och då bröt vi kontakten strax därefter.
För att göra en lång historia kort: Vi började snacka via Lunarstorm (jag vet, fjortis), vi fick bättre och bättre kontakt och till slut fick jag hennes nummer. Jag ringde henne en kväll och vi snackade hur länge som helst. Sen blev det oftare och oftare. Vi snackade nästan dagligen och dessutom så hördes vi en hel massa på MSN och via SMS också.
Hon gav mig en hel massa bekräftelse i form av att hon gjorde bilder i form av "Svea-Greta+Mattias=SANT" (nej, hon hette inte Svea-Greta, men vill inte outa hennes namn här, om hon nu skulle läsa det här). Jag blev givetvis glad över det och kände att vi hade nåt på G. Jag ville träffas, men hon verkade vilja ha mig på avstånd. Hon pluggade ca 3 mil från där jag bodde och bodde 5 mil åt andra hållet från mig.
Jag såg det dock inte som nåt större problem för jag hade ju bil och därför kunde vi ses ändå, om så bara för en kväll eller nåt.
Jag ifrågasatte nångång varför hon aldrig ville ses och hon hade alltid nåt att skylla på. Till slut bestämde jag mig för att kolla upp henne lite och hittade henne på ett community som var mer sexinriktat. Där i hennes gästbok såg jag att nån annan kille hade skrivit en massa till henne i stil med "Tack för inatt, sötnos", "du är och duschar nu, kom tillbaks till sängen" osv osv. Vid det här laget var jag på riktigt kär i henne. I samma veva fick jag dessutom reda på att hon skulle gå med samma kille på skolbalen (3:an i gymnasiet). Min värld rasade halvt om halvt samman.
Anyway, hon fick dåligt samvete, bad om ursäkt och körde nån lätta-vägen-ut-bortförklaring.
Vi träffades dock nån dag senare när jag var i hennes hemstad och träffade en kompis.
Dagen efter flyttade jag till Sthlm för att vara där hela sommaren. I början hade vi ingen kontakt alls, trots att jag fortfarande var kär i henne. Efterhand blev det mer och mer för att till slut bli lika gulligt och puttinuttigt som förut. Vi snackade i telefon varje dag, och alltid timmeslånga samtal. Jag var kär i henne då igen och hemflytten närmade sig igen. Dagen innan jag skulle flytta hem igen berättade hon att hon hade blivit tillsammans med en annan kille. Min värld rasade samman igen. Det kändes som att hon bara hade lekt med mig och mina känslor hela sommaren. Som ett tidsfördriv ungefär. Som nåt som bara dög när hon inte hade nån annan som gav henne uppmärksamhet.
Vi tappade kontakten igen, men fick upp den igen ett tag senare. Det blev dock aldrig som förut för hon hade ju kille nu. Och jag var trött på att bli behandlad som att jag bara dög när ingen annan fanns till hands för henne.
Jag stack iväg på festivaler sommaren -07 och hade hur kul som helst. "Glömde" bort henne mer och mer och vi tappade kontakten i princip helt där vi inte hördes alls under nästan två månaders tid.
En dag hörde hon bara av sig och då visade det sig att det hade tagit slut med hennes kille bara någon dag tidigare. Jag tyckte att det var så jävla ljust och bad henne väl mer eller mindre fara och flyga.
2010 fick vi upp kontakten igen. Jag minns inte vem som la till vem på MSN, men vi började snacka igen iaf. Jag var dock mitt i ett förhållande med en annan tjej sen nästan 3 år tillbaka och jag tror att hon också hade kille nånstans. Vi hördes därför bara ganska sällan och det var mer artigt kallprat än ett riktigt samtal. 2011 tog det slut med min tjej och det var då också slut med den här tjejens kille, så vi fick upp mer och mer kontakt. Jag åkte iväg på resa och vi hade ganska mycket kontakt medan jag var borta. Strax därefter flyttade jag tillbaks hem till min gamla hemstad (efter 2½ år i Sthlm) och jag och den här tjejen började träffas igen. Inte så ofta men ändå med jämna mellanrum. Problemet var bara att såfort vi träffades så var hon aldrig så aktiv. Hon ville liksom aldrig hitta på nåt och dom flesta gångerna vi har träffats sen dess har hon varit mer intresserad av sin mobiltelefon eller dator än av att umgås med mig.
För två veckor sen skulle jag hälsa på vänner i andra sidan landet och därmed skulle jag också passera hennes nuvarande hemstad, där hon pluggar, på vägen dit. Jag sov över både på vägen upp och ner. Då hände det visserligen ganska mycket mer än bara sova - för första gången mellan oss - men det här var först efter att hon hade suttit och SMSat med en annan kille under halva kvällen. Jag blev lite småsur för det för jag menar, sen hon flyttade dit så ses vi väldigt sällan och det är över 100 mil mellan oss nu, så när vi väl ses kan hon väl umgås med mig istället för att nörda framför datorn vilket hon gör alltid annars.
Hur som, nu i veckan snackades vi vid och då berättade hon att hon skulle åka och hälsa på killen som hon SMSade med hela kvällen. Hemma hos honom. Sova över. Och det vet vi ju vad det innebär.
Jag fick en stor klump i magen. Inte för att hon och jag är exclusive på något sätt, men det var då jag insåg att jag nog är kär i henne igen.
Grejen är ju att hon har dåligt självförtroende och verkar vilja ha komplimanger. Hon har börjat nätdejta och därigenom får hon också uppmärksamhet - från badboys. Ni vet, tatuerade och piercade hunkar som är vältränade men i själva verket bara är ute efter ett ligg. Hon hoppas dock att hon ska finna den stora kärleken varje gång, men det slutar alltid med att hon blir "utnyttjad", ligger med dom och sen skiter killarna i henne. Vilket innebär att hon känner sig nere...
Och vips så kommer jag in i bilden igen.
Jag pallar inte. Jag pallar verkligen inte längre. Jag funderar på att säga upp kontakten med henne igen. Eller ja, låta det rinna ut i sanden. Inte skriva till henne, inte ringa henne. Och om hon hör av sig till mig vill jag bara ignorera det. För jag orkar verkligen inte gå igenom det här en tredje gång.
Vad ska jag göra?
Som jag har skrivit tidigare så är jag ganska trött på mitt liv som det är nu.
Tankarna snurrar runt i huvudet. Vad ska jag göra?
Rent spontant sådär så är jag sugen på att göra vad som helst. Jobba på oljeplattform i Norge, jobba på båt (passagerarfartyg, typ DFDS, Birka eller nåt annat), vara semestervikarie åt Charon och ro båten över floden Styx. Ja, vad som helst. Bara det är någonting nytt.
Vad ska jag göra med mitt liv...?
Tankarna snurrar runt i huvudet. Vad ska jag göra?
Rent spontant sådär så är jag sugen på att göra vad som helst. Jobba på oljeplattform i Norge, jobba på båt (passagerarfartyg, typ DFDS, Birka eller nåt annat), vara semestervikarie åt Charon och ro båten över floden Styx. Ja, vad som helst. Bara det är någonting nytt.
Vad ska jag göra med mitt liv...?
Tankar...
Inte för att jag är särskilt ofta på den här bloggen, men jag känner att jag måste skriva av mig lite.
Om en vecka ska mitt ex komma hit till min lägenhet (där vi bodde gemensamt innan vi flyttade till Sthlm) och hämta grejer som hon har på vinden. Det känns....sådär. Det är skönt på så sätt att jag vet att det antagligen blir sista gången jag någonsin kommer se henne - såvida jag inte råkar stöta på henne på gemensamma vänners bröllop eller liknande.
Hur som helst så kom tankarna nu när jag kom hem ikväll. Dels på det som hände, att hon var otrogen och bara bytte ut mig mot honom. Efter nästan 4 års förhållande liksom.
Samtidigt så flyttade jag några månader senare tillbaks till min hemstad efter 2½ år i Sthlm. Och jag ville ju tillbaka - fast med henne. Jag ville fortsätta vårt liv ihop här nere, men hon ville hellre vara otrogen, så planerna gick ju inte riktigt som väntat.
Så frågan är ju då vad jag kom hem till? Vänner - japp! Familjen - japp. En stad som jag älskar - inte en chans! Lockande jobb - knappast.
Sanningen är att jag känner mig ganksa misslyckad för tillfället. Jag har, iallafall sedan jag var drygt 22 år gammal, inte haft några större självförtroendeproblem. Jag har alltid löst alla problem snabbt och på ganska bra sätt. Jag har hela tiden varit driftig, fixat nya jobb och utbildningar och fixat och donat även på det privata planet med resor tillsammans med vänner osv osv.
Men let's face it - jag är inte 22 längre. Jag är 28 och det är dags att ta nästa steg i livet.
Men vad gör jag? Jag sitter på ett jobb som visserligen är ganska kul, men nästintill så mycket lågstatus det kan bli. Jag tjänar bajs och jag kommer ingenvart i yrket.
Jag söker andra jobb, men antingen får jag svar i form av att nån annan sökande får tjänsten eller så har jag inte erfarenhet nog av chefstjänsterna som jag söker (trots att jag har har utbildningen i ryggsäcken).
Samtidigt har jag press på mig, dels från mig själv och dels från mina föräldrar, att jag borde försöka ta mig någonstans här i livet. Jag försöker ju, men hur enkelt är det när man inte får någon respons på sina ansökningar, trots att man dels skickar ansökningar och dels ringer och snackar med dom. Jag har liksom varit på 2 intervjuer sedan i oktober. Det ena jobbet ville jag inte ha då det absolut inte passade mig, och det andra jobbet blev jag snuvad på för att jag upplevdes som för gammal. Vid 28 års ålder. Tack för den liksom.
Bil är ju ingen viktig grej att ta upp i livsfrågorna kanske, men vi tar det ändå. Jag har en schysst bil med mycket utrustning, stor motor och som är ganska ny och i bra skick. Som dessutom är kontant betald. Den grejen är väl nog min största ljuspunkt för tillfället. Och hur tragiskt är det på en skala?
Vänner. Mina allra närmsta vänner bor i Oslo, Stockholm, Malmö, Veberöd och Ystad. En i varje stad. Givetvis har jag fler vänner än såhär, men dom som står mig närmst bor i ovan nämnda städer.
Oslo och Stockholm träffar jag ju av naturliga orsaker nästan aldrig. Oslo och jag har varit vänner i 12 år så vänskapen är stark och när vi väl ses är allt som om vi fortfarande gick i skolan och sågs varje dag igen.
Stockholm är den nyaste vännen. Vi har skitkul när vi väl ses, men vi snackar inte så mycket om "känsliga" ämnen eller vad man ska kalla det. Han är inte den första jag ringer när det har hänt något, och han ringer inte mig så fort nånting har hänt heller.
Ystad och jag snackar i telefon i några timmar ungefär varannan vecka. Vi ses kanske en gång varannan månad. Vi snackar om i princip allt, men avståndet gör att vi inte ses särskilt ofta. Hade han bott kvar i Malmö så hade vi nog varit ännu bättre vänner.
Veberöd och jag är bra vänner, vi har känt varandra i 7 år och snackar om precis allt. Hon bor dock med sin kille och dom ska snart ha barn. Hade gärna haft bättre kontakt med henne, men det blir liksom inte av. Hon är upptagen och jag är upptagen. Vi hörs kanske en gång varannan vecka och ses kanske en gång varannan månad.
Då återstår Malmö. Det här är antagligen min allra bästa vän. Vi snackar om precis allt och när vi blev vänner för 8 år sedan så hängde vi ihop ganska mycket. Vi stack ut och körde rundor i Skåne om vi inte hade något bättre för oss, vi åkte till nån park och solade eller så stack vi ut och festade. Vi brukade träffas en gång i veckan och kolla på O.C. på TV, käka ihop och sen slötitta på TV resten av kvällen och snacka skit.
Vi har tappat kontakten lite nu, och det tycker jag är väldigt tråkigt. Han har fullt upp hela tiden. Han har jobb, träning, flickvän och en hobby som kräver mycket tid. Dessutom så är han inte sådär genuint trevlig som ens bästa kompis(ar) normalt är. Om man ringer vid "fel" tillfälle, när han t.ex. umgås med nån annan eller sådär så kan han snäsa av en ganska hårt. Nu tänker ni kanske: "Men varför umgås du med honom då?". Jo, för att hela jargongen i vårt lilla gäng har varit så hela tiden. Vi vet alla att vi inte menar nåt illa med det egentligen, men samtidigt så är det inte helt kul att känna sig jobbig för att man ringer sin bästa polare när man vill snacka om nåt eller ses. Själv hör han inte av sig sjukt ofta heller, det är kanske en gång av 5-6 som det är han som tar initiativ till att ses eller ringas vid.
Så för att koppla tillbaka lite. Min flytt till Skåne blev inte sådär superlyckad egentligen. Jag har ingen flickvän, jag har inget fast jobb som är utvecklande eller där jag ens tjänar okej. Mina polare bor antingen för långt bort eller så har dom inte tid för mig i samma utstäckning som jag har för dom.
Och som sagt. Mitt ex kommer hit nu om en vecka. Antagligen. Hon har nämligen skrivit nåt SMS att hon eventuellt inte kommer för att hennes pappa skulle hälsa på henne nu under veckan som kommer.
Men OM hon kommer så hopar sig genast frågetecknen igen. Hur kommer det bli? Är hon förlovad? Är hon kanske till och med gravid? Inget av detta skulle faktiskt förvåna mig. Men för min egen del så hade det känts för jävligt. Hela otrohetshistorien var, som ni säkert förstår, det värsta som jag någonsin har varit med om. Dels att få reda på det på det sättet jag gjorde, men framförallt det som skedde efteråt. Hon flyttade bara rakt ut från vår gemensamma lägenhet och in till honom (vilket hon också ljög om) och därefter så introducerade hon honom till hela sin familj och vänner. Alla älskade honom.
Hon bytte bara ut mig liksom. Och hon har i efterhand berättat att hon ångrade det hon gjorde mot mig. Men hennes handlingar säger annorlunda. Hade hon ångrat det så hade hon antagligen inte fortsatt med honom, utan då hade hon lagt ner det istället och antingen hållt sig singel ett tag för att isåfall senare hitta någon annan.
Men det gjorde hon inte. Jag tror att det är det som gör ondast faktiskt.
Han bara tog min plats. Istället för att jag följde med henne till hennes föräldrar så var det han som följde med, och ingen sa ett ord om det.
Nu har det gått nästan ett år sedan jag kom på otroheten. Men jag har inte kommit över det helt och hållet. Missförstå mig rätt. Jag har kommit över henne. Jag vill inte ha tillbaka henne, för jag vet att jag är värd någon bättre. Nån som håller sig trogen och inte ljuger.
Men jag har svårt att acceptera situationen med att bara bli utbytt.
Hade det varit samma scenario men med den skillnaden att hon inte hade fortsatt med honom utan varit singel i en månad eller två för att sedan hitta någon helt annan snubbe att bli ihop med. Då hade det varit helt annorlunda för min del. Då hade hon gjort fel mot mig. Punkt. Inga vidare tankar på det egentligen.
Men nu har hon verkligen bara ersatt mig med honom och hela världen bara accepterar det. Nästan som att alla tänker "Jo, men det förstår vi ju att hon bytte ut han idioten mot den här underbara killen".
Allt det här leder ju givetvis till att mitt självförtroende minskar. Jag har framförallt märkt det dom senaste 2-3 månaderna. Jag pallar snart inte längre. Inte så illa så att det blir självmord eller så, det skulle jag aldrig göra. Men jag orkar inte kämpa för att min situation ska bli bättre. Som det är idag så söker jag ju åtminstone några jobb i veckan, men snart kommer jag inte orka det heller eftersom att känslan ändå blir att det inte är lönt eftersom att jag ändå inte får jobbet.
För att citera filmen Top Gun: "When I first met you, you were larger than life".
Det där stämmer in på mig om man hade träffat mig våren/sommaren -09. Jag hade många kompisar, bostadsrätt med inte alltför mycket lån, flickvän som jag älskade och som älskade mig över allt annat, bra jobb som jag trivdes skitbra med, ny bil. Och nu 3 år senare sitter jag här med lån (inte jättemycket, men ändå), lågstatusjobb med bajslön, vännerna sviker och utan flickvän. Enda punkten som är bättre är som sagt bilen, men vad spelar det för roll när man inte har nån att älska som sitter i passagerarsätet?
Om en vecka ska mitt ex komma hit till min lägenhet (där vi bodde gemensamt innan vi flyttade till Sthlm) och hämta grejer som hon har på vinden. Det känns....sådär. Det är skönt på så sätt att jag vet att det antagligen blir sista gången jag någonsin kommer se henne - såvida jag inte råkar stöta på henne på gemensamma vänners bröllop eller liknande.
Hur som helst så kom tankarna nu när jag kom hem ikväll. Dels på det som hände, att hon var otrogen och bara bytte ut mig mot honom. Efter nästan 4 års förhållande liksom.
Samtidigt så flyttade jag några månader senare tillbaks till min hemstad efter 2½ år i Sthlm. Och jag ville ju tillbaka - fast med henne. Jag ville fortsätta vårt liv ihop här nere, men hon ville hellre vara otrogen, så planerna gick ju inte riktigt som väntat.
Så frågan är ju då vad jag kom hem till? Vänner - japp! Familjen - japp. En stad som jag älskar - inte en chans! Lockande jobb - knappast.
Sanningen är att jag känner mig ganksa misslyckad för tillfället. Jag har, iallafall sedan jag var drygt 22 år gammal, inte haft några större självförtroendeproblem. Jag har alltid löst alla problem snabbt och på ganska bra sätt. Jag har hela tiden varit driftig, fixat nya jobb och utbildningar och fixat och donat även på det privata planet med resor tillsammans med vänner osv osv.
Men let's face it - jag är inte 22 längre. Jag är 28 och det är dags att ta nästa steg i livet.
Men vad gör jag? Jag sitter på ett jobb som visserligen är ganska kul, men nästintill så mycket lågstatus det kan bli. Jag tjänar bajs och jag kommer ingenvart i yrket.
Jag söker andra jobb, men antingen får jag svar i form av att nån annan sökande får tjänsten eller så har jag inte erfarenhet nog av chefstjänsterna som jag söker (trots att jag har har utbildningen i ryggsäcken).
Samtidigt har jag press på mig, dels från mig själv och dels från mina föräldrar, att jag borde försöka ta mig någonstans här i livet. Jag försöker ju, men hur enkelt är det när man inte får någon respons på sina ansökningar, trots att man dels skickar ansökningar och dels ringer och snackar med dom. Jag har liksom varit på 2 intervjuer sedan i oktober. Det ena jobbet ville jag inte ha då det absolut inte passade mig, och det andra jobbet blev jag snuvad på för att jag upplevdes som för gammal. Vid 28 års ålder. Tack för den liksom.
Bil är ju ingen viktig grej att ta upp i livsfrågorna kanske, men vi tar det ändå. Jag har en schysst bil med mycket utrustning, stor motor och som är ganska ny och i bra skick. Som dessutom är kontant betald. Den grejen är väl nog min största ljuspunkt för tillfället. Och hur tragiskt är det på en skala?
Vänner. Mina allra närmsta vänner bor i Oslo, Stockholm, Malmö, Veberöd och Ystad. En i varje stad. Givetvis har jag fler vänner än såhär, men dom som står mig närmst bor i ovan nämnda städer.
Oslo och Stockholm träffar jag ju av naturliga orsaker nästan aldrig. Oslo och jag har varit vänner i 12 år så vänskapen är stark och när vi väl ses är allt som om vi fortfarande gick i skolan och sågs varje dag igen.
Stockholm är den nyaste vännen. Vi har skitkul när vi väl ses, men vi snackar inte så mycket om "känsliga" ämnen eller vad man ska kalla det. Han är inte den första jag ringer när det har hänt något, och han ringer inte mig så fort nånting har hänt heller.
Ystad och jag snackar i telefon i några timmar ungefär varannan vecka. Vi ses kanske en gång varannan månad. Vi snackar om i princip allt, men avståndet gör att vi inte ses särskilt ofta. Hade han bott kvar i Malmö så hade vi nog varit ännu bättre vänner.
Veberöd och jag är bra vänner, vi har känt varandra i 7 år och snackar om precis allt. Hon bor dock med sin kille och dom ska snart ha barn. Hade gärna haft bättre kontakt med henne, men det blir liksom inte av. Hon är upptagen och jag är upptagen. Vi hörs kanske en gång varannan vecka och ses kanske en gång varannan månad.
Då återstår Malmö. Det här är antagligen min allra bästa vän. Vi snackar om precis allt och när vi blev vänner för 8 år sedan så hängde vi ihop ganska mycket. Vi stack ut och körde rundor i Skåne om vi inte hade något bättre för oss, vi åkte till nån park och solade eller så stack vi ut och festade. Vi brukade träffas en gång i veckan och kolla på O.C. på TV, käka ihop och sen slötitta på TV resten av kvällen och snacka skit.
Vi har tappat kontakten lite nu, och det tycker jag är väldigt tråkigt. Han har fullt upp hela tiden. Han har jobb, träning, flickvän och en hobby som kräver mycket tid. Dessutom så är han inte sådär genuint trevlig som ens bästa kompis(ar) normalt är. Om man ringer vid "fel" tillfälle, när han t.ex. umgås med nån annan eller sådär så kan han snäsa av en ganska hårt. Nu tänker ni kanske: "Men varför umgås du med honom då?". Jo, för att hela jargongen i vårt lilla gäng har varit så hela tiden. Vi vet alla att vi inte menar nåt illa med det egentligen, men samtidigt så är det inte helt kul att känna sig jobbig för att man ringer sin bästa polare när man vill snacka om nåt eller ses. Själv hör han inte av sig sjukt ofta heller, det är kanske en gång av 5-6 som det är han som tar initiativ till att ses eller ringas vid.
Så för att koppla tillbaka lite. Min flytt till Skåne blev inte sådär superlyckad egentligen. Jag har ingen flickvän, jag har inget fast jobb som är utvecklande eller där jag ens tjänar okej. Mina polare bor antingen för långt bort eller så har dom inte tid för mig i samma utstäckning som jag har för dom.
Och som sagt. Mitt ex kommer hit nu om en vecka. Antagligen. Hon har nämligen skrivit nåt SMS att hon eventuellt inte kommer för att hennes pappa skulle hälsa på henne nu under veckan som kommer.
Men OM hon kommer så hopar sig genast frågetecknen igen. Hur kommer det bli? Är hon förlovad? Är hon kanske till och med gravid? Inget av detta skulle faktiskt förvåna mig. Men för min egen del så hade det känts för jävligt. Hela otrohetshistorien var, som ni säkert förstår, det värsta som jag någonsin har varit med om. Dels att få reda på det på det sättet jag gjorde, men framförallt det som skedde efteråt. Hon flyttade bara rakt ut från vår gemensamma lägenhet och in till honom (vilket hon också ljög om) och därefter så introducerade hon honom till hela sin familj och vänner. Alla älskade honom.
Hon bytte bara ut mig liksom. Och hon har i efterhand berättat att hon ångrade det hon gjorde mot mig. Men hennes handlingar säger annorlunda. Hade hon ångrat det så hade hon antagligen inte fortsatt med honom, utan då hade hon lagt ner det istället och antingen hållt sig singel ett tag för att isåfall senare hitta någon annan.
Men det gjorde hon inte. Jag tror att det är det som gör ondast faktiskt.
Han bara tog min plats. Istället för att jag följde med henne till hennes föräldrar så var det han som följde med, och ingen sa ett ord om det.
Nu har det gått nästan ett år sedan jag kom på otroheten. Men jag har inte kommit över det helt och hållet. Missförstå mig rätt. Jag har kommit över henne. Jag vill inte ha tillbaka henne, för jag vet att jag är värd någon bättre. Nån som håller sig trogen och inte ljuger.
Men jag har svårt att acceptera situationen med att bara bli utbytt.
Hade det varit samma scenario men med den skillnaden att hon inte hade fortsatt med honom utan varit singel i en månad eller två för att sedan hitta någon helt annan snubbe att bli ihop med. Då hade det varit helt annorlunda för min del. Då hade hon gjort fel mot mig. Punkt. Inga vidare tankar på det egentligen.
Men nu har hon verkligen bara ersatt mig med honom och hela världen bara accepterar det. Nästan som att alla tänker "Jo, men det förstår vi ju att hon bytte ut han idioten mot den här underbara killen".
Allt det här leder ju givetvis till att mitt självförtroende minskar. Jag har framförallt märkt det dom senaste 2-3 månaderna. Jag pallar snart inte längre. Inte så illa så att det blir självmord eller så, det skulle jag aldrig göra. Men jag orkar inte kämpa för att min situation ska bli bättre. Som det är idag så söker jag ju åtminstone några jobb i veckan, men snart kommer jag inte orka det heller eftersom att känslan ändå blir att det inte är lönt eftersom att jag ändå inte får jobbet.
För att citera filmen Top Gun: "When I first met you, you were larger than life".
Det där stämmer in på mig om man hade träffat mig våren/sommaren -09. Jag hade många kompisar, bostadsrätt med inte alltför mycket lån, flickvän som jag älskade och som älskade mig över allt annat, bra jobb som jag trivdes skitbra med, ny bil. Och nu 3 år senare sitter jag här med lån (inte jättemycket, men ändå), lågstatusjobb med bajslön, vännerna sviker och utan flickvän. Enda punkten som är bättre är som sagt bilen, men vad spelar det för roll när man inte har nån att älska som sitter i passagerarsätet?
Folk i trafiken
Hejhej! Första inlägget i den här bloggen iallafall.
I förrgår när jag jobbade så började jag fundera över folks beteende i trafiken, som så många gånger förr. Folk struntar i blinkers, startar den alltför sent, blinkar fel i rondeller osv. Jag ser alltför ofta att folk står vid ett rödljus och först när dom ska köra iväg så slår dom på blinkersen - om ens det. Jag som då ligger bakom blir då ganska irriterad eftersom att ofta så tvingas den här bilen stanna för gående. Hade han använt blinkersen från början hade jag kunnat välja den andra filen som också går rakt fram.
Helt ärligt. Jag fattar inte vad det är som är så himla svårt med att använda blinkers. Ska du höger, blinka höger en stund innan. Ska du vänster, blinka vänster en stund innan. Kör du i rondell, blinka höger strax innan du lämnar rondellen. Vid alla filbyten, använd blinkers. Problem solved.
Ett annat fenomen är alla jävla Iphone-muppar som tycker att det är viktigare att uppdatera sig Facebook-status när dom kör bil än att faktiskt koncentrera sig på själva körningen. Visst, jag är inte helt perfekt på den här punkten heller, det kan jag erkänna. Men till skillnad från alla andra som sitter och tittar på sin skärm när dom kör bil så kan jag slå in ett telefonnummer (alternativt använda mig av röstfunktionen) utan att ens titta på skärmen. SMS likaså, även om det är ytterst sällan som jag skriver eller svarar på SMS när jag kör bil. I och med att jag har en telefon som är ungefär sedan 1800-talet så har jag alltså ingen touchscreen på den, vilket innebär att jag kan skriva - dels genom att jag har haft den så länge så att jag kan T9-funktionen utantill - genom att känna efter var knapparna sitter (ni vet den där lilla pluppen som alltid sticker ut från knapp 5.
En tredje grej är folk som inte kan hålla motorvägens hastighet när dom väl svänger in på densamma från påfarten. Eftersom att jag oftast kör buss i den här situationen tvingas jag bromsa. Jag menar, bussen går i 90 km/h och det är 110 km/h. Men folk svänger ut på motorvägen i 80-85 km/h. Jag har tröttnat på det här och håller dom inte hastigheten eller åtminstone kör fortare än vad jag gör så får dom minsann bromsa. Jag tänker inte bromsa bara för att dom inte hittar gaspedalen.
Kontentan av det hela: Kan du inte köra bil så låt bli. Åk taxi, åk buss, ta fler körlektioner. Gör vad du vill, men sluta upp och störa mig i trafiken. Nästa omgång tar vi och ger cyklisterna en känga.
Väl mött!
