Vad ska jag göra?
Som jag har skrivit tidigare så är jag ganska trött på mitt liv som det är nu.
Tankarna snurrar runt i huvudet. Vad ska jag göra?
Rent spontant sådär så är jag sugen på att göra vad som helst. Jobba på oljeplattform i Norge, jobba på båt (passagerarfartyg, typ DFDS, Birka eller nåt annat), vara semestervikarie åt Charon och ro båten över floden Styx. Ja, vad som helst. Bara det är någonting nytt.
Vad ska jag göra med mitt liv...?
Tankarna snurrar runt i huvudet. Vad ska jag göra?
Rent spontant sådär så är jag sugen på att göra vad som helst. Jobba på oljeplattform i Norge, jobba på båt (passagerarfartyg, typ DFDS, Birka eller nåt annat), vara semestervikarie åt Charon och ro båten över floden Styx. Ja, vad som helst. Bara det är någonting nytt.
Vad ska jag göra med mitt liv...?
Tankar...
Inte för att jag är särskilt ofta på den här bloggen, men jag känner att jag måste skriva av mig lite.
Om en vecka ska mitt ex komma hit till min lägenhet (där vi bodde gemensamt innan vi flyttade till Sthlm) och hämta grejer som hon har på vinden. Det känns....sådär. Det är skönt på så sätt att jag vet att det antagligen blir sista gången jag någonsin kommer se henne - såvida jag inte råkar stöta på henne på gemensamma vänners bröllop eller liknande.
Hur som helst så kom tankarna nu när jag kom hem ikväll. Dels på det som hände, att hon var otrogen och bara bytte ut mig mot honom. Efter nästan 4 års förhållande liksom.
Samtidigt så flyttade jag några månader senare tillbaks till min hemstad efter 2½ år i Sthlm. Och jag ville ju tillbaka - fast med henne. Jag ville fortsätta vårt liv ihop här nere, men hon ville hellre vara otrogen, så planerna gick ju inte riktigt som väntat.
Så frågan är ju då vad jag kom hem till? Vänner - japp! Familjen - japp. En stad som jag älskar - inte en chans! Lockande jobb - knappast.
Sanningen är att jag känner mig ganksa misslyckad för tillfället. Jag har, iallafall sedan jag var drygt 22 år gammal, inte haft några större självförtroendeproblem. Jag har alltid löst alla problem snabbt och på ganska bra sätt. Jag har hela tiden varit driftig, fixat nya jobb och utbildningar och fixat och donat även på det privata planet med resor tillsammans med vänner osv osv.
Men let's face it - jag är inte 22 längre. Jag är 28 och det är dags att ta nästa steg i livet.
Men vad gör jag? Jag sitter på ett jobb som visserligen är ganska kul, men nästintill så mycket lågstatus det kan bli. Jag tjänar bajs och jag kommer ingenvart i yrket.
Jag söker andra jobb, men antingen får jag svar i form av att nån annan sökande får tjänsten eller så har jag inte erfarenhet nog av chefstjänsterna som jag söker (trots att jag har har utbildningen i ryggsäcken).
Samtidigt har jag press på mig, dels från mig själv och dels från mina föräldrar, att jag borde försöka ta mig någonstans här i livet. Jag försöker ju, men hur enkelt är det när man inte får någon respons på sina ansökningar, trots att man dels skickar ansökningar och dels ringer och snackar med dom. Jag har liksom varit på 2 intervjuer sedan i oktober. Det ena jobbet ville jag inte ha då det absolut inte passade mig, och det andra jobbet blev jag snuvad på för att jag upplevdes som för gammal. Vid 28 års ålder. Tack för den liksom.
Bil är ju ingen viktig grej att ta upp i livsfrågorna kanske, men vi tar det ändå. Jag har en schysst bil med mycket utrustning, stor motor och som är ganska ny och i bra skick. Som dessutom är kontant betald. Den grejen är väl nog min största ljuspunkt för tillfället. Och hur tragiskt är det på en skala?
Vänner. Mina allra närmsta vänner bor i Oslo, Stockholm, Malmö, Veberöd och Ystad. En i varje stad. Givetvis har jag fler vänner än såhär, men dom som står mig närmst bor i ovan nämnda städer.
Oslo och Stockholm träffar jag ju av naturliga orsaker nästan aldrig. Oslo och jag har varit vänner i 12 år så vänskapen är stark och när vi väl ses är allt som om vi fortfarande gick i skolan och sågs varje dag igen.
Stockholm är den nyaste vännen. Vi har skitkul när vi väl ses, men vi snackar inte så mycket om "känsliga" ämnen eller vad man ska kalla det. Han är inte den första jag ringer när det har hänt något, och han ringer inte mig så fort nånting har hänt heller.
Ystad och jag snackar i telefon i några timmar ungefär varannan vecka. Vi ses kanske en gång varannan månad. Vi snackar om i princip allt, men avståndet gör att vi inte ses särskilt ofta. Hade han bott kvar i Malmö så hade vi nog varit ännu bättre vänner.
Veberöd och jag är bra vänner, vi har känt varandra i 7 år och snackar om precis allt. Hon bor dock med sin kille och dom ska snart ha barn. Hade gärna haft bättre kontakt med henne, men det blir liksom inte av. Hon är upptagen och jag är upptagen. Vi hörs kanske en gång varannan vecka och ses kanske en gång varannan månad.
Då återstår Malmö. Det här är antagligen min allra bästa vän. Vi snackar om precis allt och när vi blev vänner för 8 år sedan så hängde vi ihop ganska mycket. Vi stack ut och körde rundor i Skåne om vi inte hade något bättre för oss, vi åkte till nån park och solade eller så stack vi ut och festade. Vi brukade träffas en gång i veckan och kolla på O.C. på TV, käka ihop och sen slötitta på TV resten av kvällen och snacka skit.
Vi har tappat kontakten lite nu, och det tycker jag är väldigt tråkigt. Han har fullt upp hela tiden. Han har jobb, träning, flickvän och en hobby som kräver mycket tid. Dessutom så är han inte sådär genuint trevlig som ens bästa kompis(ar) normalt är. Om man ringer vid "fel" tillfälle, när han t.ex. umgås med nån annan eller sådär så kan han snäsa av en ganska hårt. Nu tänker ni kanske: "Men varför umgås du med honom då?". Jo, för att hela jargongen i vårt lilla gäng har varit så hela tiden. Vi vet alla att vi inte menar nåt illa med det egentligen, men samtidigt så är det inte helt kul att känna sig jobbig för att man ringer sin bästa polare när man vill snacka om nåt eller ses. Själv hör han inte av sig sjukt ofta heller, det är kanske en gång av 5-6 som det är han som tar initiativ till att ses eller ringas vid.
Så för att koppla tillbaka lite. Min flytt till Skåne blev inte sådär superlyckad egentligen. Jag har ingen flickvän, jag har inget fast jobb som är utvecklande eller där jag ens tjänar okej. Mina polare bor antingen för långt bort eller så har dom inte tid för mig i samma utstäckning som jag har för dom.
Och som sagt. Mitt ex kommer hit nu om en vecka. Antagligen. Hon har nämligen skrivit nåt SMS att hon eventuellt inte kommer för att hennes pappa skulle hälsa på henne nu under veckan som kommer.
Men OM hon kommer så hopar sig genast frågetecknen igen. Hur kommer det bli? Är hon förlovad? Är hon kanske till och med gravid? Inget av detta skulle faktiskt förvåna mig. Men för min egen del så hade det känts för jävligt. Hela otrohetshistorien var, som ni säkert förstår, det värsta som jag någonsin har varit med om. Dels att få reda på det på det sättet jag gjorde, men framförallt det som skedde efteråt. Hon flyttade bara rakt ut från vår gemensamma lägenhet och in till honom (vilket hon också ljög om) och därefter så introducerade hon honom till hela sin familj och vänner. Alla älskade honom.
Hon bytte bara ut mig liksom. Och hon har i efterhand berättat att hon ångrade det hon gjorde mot mig. Men hennes handlingar säger annorlunda. Hade hon ångrat det så hade hon antagligen inte fortsatt med honom, utan då hade hon lagt ner det istället och antingen hållt sig singel ett tag för att isåfall senare hitta någon annan.
Men det gjorde hon inte. Jag tror att det är det som gör ondast faktiskt.
Han bara tog min plats. Istället för att jag följde med henne till hennes föräldrar så var det han som följde med, och ingen sa ett ord om det.
Nu har det gått nästan ett år sedan jag kom på otroheten. Men jag har inte kommit över det helt och hållet. Missförstå mig rätt. Jag har kommit över henne. Jag vill inte ha tillbaka henne, för jag vet att jag är värd någon bättre. Nån som håller sig trogen och inte ljuger.
Men jag har svårt att acceptera situationen med att bara bli utbytt.
Hade det varit samma scenario men med den skillnaden att hon inte hade fortsatt med honom utan varit singel i en månad eller två för att sedan hitta någon helt annan snubbe att bli ihop med. Då hade det varit helt annorlunda för min del. Då hade hon gjort fel mot mig. Punkt. Inga vidare tankar på det egentligen.
Men nu har hon verkligen bara ersatt mig med honom och hela världen bara accepterar det. Nästan som att alla tänker "Jo, men det förstår vi ju att hon bytte ut han idioten mot den här underbara killen".
Allt det här leder ju givetvis till att mitt självförtroende minskar. Jag har framförallt märkt det dom senaste 2-3 månaderna. Jag pallar snart inte längre. Inte så illa så att det blir självmord eller så, det skulle jag aldrig göra. Men jag orkar inte kämpa för att min situation ska bli bättre. Som det är idag så söker jag ju åtminstone några jobb i veckan, men snart kommer jag inte orka det heller eftersom att känslan ändå blir att det inte är lönt eftersom att jag ändå inte får jobbet.
För att citera filmen Top Gun: "When I first met you, you were larger than life".
Det där stämmer in på mig om man hade träffat mig våren/sommaren -09. Jag hade många kompisar, bostadsrätt med inte alltför mycket lån, flickvän som jag älskade och som älskade mig över allt annat, bra jobb som jag trivdes skitbra med, ny bil. Och nu 3 år senare sitter jag här med lån (inte jättemycket, men ändå), lågstatusjobb med bajslön, vännerna sviker och utan flickvän. Enda punkten som är bättre är som sagt bilen, men vad spelar det för roll när man inte har nån att älska som sitter i passagerarsätet?
Om en vecka ska mitt ex komma hit till min lägenhet (där vi bodde gemensamt innan vi flyttade till Sthlm) och hämta grejer som hon har på vinden. Det känns....sådär. Det är skönt på så sätt att jag vet att det antagligen blir sista gången jag någonsin kommer se henne - såvida jag inte råkar stöta på henne på gemensamma vänners bröllop eller liknande.
Hur som helst så kom tankarna nu när jag kom hem ikväll. Dels på det som hände, att hon var otrogen och bara bytte ut mig mot honom. Efter nästan 4 års förhållande liksom.
Samtidigt så flyttade jag några månader senare tillbaks till min hemstad efter 2½ år i Sthlm. Och jag ville ju tillbaka - fast med henne. Jag ville fortsätta vårt liv ihop här nere, men hon ville hellre vara otrogen, så planerna gick ju inte riktigt som väntat.
Så frågan är ju då vad jag kom hem till? Vänner - japp! Familjen - japp. En stad som jag älskar - inte en chans! Lockande jobb - knappast.
Sanningen är att jag känner mig ganksa misslyckad för tillfället. Jag har, iallafall sedan jag var drygt 22 år gammal, inte haft några större självförtroendeproblem. Jag har alltid löst alla problem snabbt och på ganska bra sätt. Jag har hela tiden varit driftig, fixat nya jobb och utbildningar och fixat och donat även på det privata planet med resor tillsammans med vänner osv osv.
Men let's face it - jag är inte 22 längre. Jag är 28 och det är dags att ta nästa steg i livet.
Men vad gör jag? Jag sitter på ett jobb som visserligen är ganska kul, men nästintill så mycket lågstatus det kan bli. Jag tjänar bajs och jag kommer ingenvart i yrket.
Jag söker andra jobb, men antingen får jag svar i form av att nån annan sökande får tjänsten eller så har jag inte erfarenhet nog av chefstjänsterna som jag söker (trots att jag har har utbildningen i ryggsäcken).
Samtidigt har jag press på mig, dels från mig själv och dels från mina föräldrar, att jag borde försöka ta mig någonstans här i livet. Jag försöker ju, men hur enkelt är det när man inte får någon respons på sina ansökningar, trots att man dels skickar ansökningar och dels ringer och snackar med dom. Jag har liksom varit på 2 intervjuer sedan i oktober. Det ena jobbet ville jag inte ha då det absolut inte passade mig, och det andra jobbet blev jag snuvad på för att jag upplevdes som för gammal. Vid 28 års ålder. Tack för den liksom.
Bil är ju ingen viktig grej att ta upp i livsfrågorna kanske, men vi tar det ändå. Jag har en schysst bil med mycket utrustning, stor motor och som är ganska ny och i bra skick. Som dessutom är kontant betald. Den grejen är väl nog min största ljuspunkt för tillfället. Och hur tragiskt är det på en skala?
Vänner. Mina allra närmsta vänner bor i Oslo, Stockholm, Malmö, Veberöd och Ystad. En i varje stad. Givetvis har jag fler vänner än såhär, men dom som står mig närmst bor i ovan nämnda städer.
Oslo och Stockholm träffar jag ju av naturliga orsaker nästan aldrig. Oslo och jag har varit vänner i 12 år så vänskapen är stark och när vi väl ses är allt som om vi fortfarande gick i skolan och sågs varje dag igen.
Stockholm är den nyaste vännen. Vi har skitkul när vi väl ses, men vi snackar inte så mycket om "känsliga" ämnen eller vad man ska kalla det. Han är inte den första jag ringer när det har hänt något, och han ringer inte mig så fort nånting har hänt heller.
Ystad och jag snackar i telefon i några timmar ungefär varannan vecka. Vi ses kanske en gång varannan månad. Vi snackar om i princip allt, men avståndet gör att vi inte ses särskilt ofta. Hade han bott kvar i Malmö så hade vi nog varit ännu bättre vänner.
Veberöd och jag är bra vänner, vi har känt varandra i 7 år och snackar om precis allt. Hon bor dock med sin kille och dom ska snart ha barn. Hade gärna haft bättre kontakt med henne, men det blir liksom inte av. Hon är upptagen och jag är upptagen. Vi hörs kanske en gång varannan vecka och ses kanske en gång varannan månad.
Då återstår Malmö. Det här är antagligen min allra bästa vän. Vi snackar om precis allt och när vi blev vänner för 8 år sedan så hängde vi ihop ganska mycket. Vi stack ut och körde rundor i Skåne om vi inte hade något bättre för oss, vi åkte till nån park och solade eller så stack vi ut och festade. Vi brukade träffas en gång i veckan och kolla på O.C. på TV, käka ihop och sen slötitta på TV resten av kvällen och snacka skit.
Vi har tappat kontakten lite nu, och det tycker jag är väldigt tråkigt. Han har fullt upp hela tiden. Han har jobb, träning, flickvän och en hobby som kräver mycket tid. Dessutom så är han inte sådär genuint trevlig som ens bästa kompis(ar) normalt är. Om man ringer vid "fel" tillfälle, när han t.ex. umgås med nån annan eller sådär så kan han snäsa av en ganska hårt. Nu tänker ni kanske: "Men varför umgås du med honom då?". Jo, för att hela jargongen i vårt lilla gäng har varit så hela tiden. Vi vet alla att vi inte menar nåt illa med det egentligen, men samtidigt så är det inte helt kul att känna sig jobbig för att man ringer sin bästa polare när man vill snacka om nåt eller ses. Själv hör han inte av sig sjukt ofta heller, det är kanske en gång av 5-6 som det är han som tar initiativ till att ses eller ringas vid.
Så för att koppla tillbaka lite. Min flytt till Skåne blev inte sådär superlyckad egentligen. Jag har ingen flickvän, jag har inget fast jobb som är utvecklande eller där jag ens tjänar okej. Mina polare bor antingen för långt bort eller så har dom inte tid för mig i samma utstäckning som jag har för dom.
Och som sagt. Mitt ex kommer hit nu om en vecka. Antagligen. Hon har nämligen skrivit nåt SMS att hon eventuellt inte kommer för att hennes pappa skulle hälsa på henne nu under veckan som kommer.
Men OM hon kommer så hopar sig genast frågetecknen igen. Hur kommer det bli? Är hon förlovad? Är hon kanske till och med gravid? Inget av detta skulle faktiskt förvåna mig. Men för min egen del så hade det känts för jävligt. Hela otrohetshistorien var, som ni säkert förstår, det värsta som jag någonsin har varit med om. Dels att få reda på det på det sättet jag gjorde, men framförallt det som skedde efteråt. Hon flyttade bara rakt ut från vår gemensamma lägenhet och in till honom (vilket hon också ljög om) och därefter så introducerade hon honom till hela sin familj och vänner. Alla älskade honom.
Hon bytte bara ut mig liksom. Och hon har i efterhand berättat att hon ångrade det hon gjorde mot mig. Men hennes handlingar säger annorlunda. Hade hon ångrat det så hade hon antagligen inte fortsatt med honom, utan då hade hon lagt ner det istället och antingen hållt sig singel ett tag för att isåfall senare hitta någon annan.
Men det gjorde hon inte. Jag tror att det är det som gör ondast faktiskt.
Han bara tog min plats. Istället för att jag följde med henne till hennes föräldrar så var det han som följde med, och ingen sa ett ord om det.
Nu har det gått nästan ett år sedan jag kom på otroheten. Men jag har inte kommit över det helt och hållet. Missförstå mig rätt. Jag har kommit över henne. Jag vill inte ha tillbaka henne, för jag vet att jag är värd någon bättre. Nån som håller sig trogen och inte ljuger.
Men jag har svårt att acceptera situationen med att bara bli utbytt.
Hade det varit samma scenario men med den skillnaden att hon inte hade fortsatt med honom utan varit singel i en månad eller två för att sedan hitta någon helt annan snubbe att bli ihop med. Då hade det varit helt annorlunda för min del. Då hade hon gjort fel mot mig. Punkt. Inga vidare tankar på det egentligen.
Men nu har hon verkligen bara ersatt mig med honom och hela världen bara accepterar det. Nästan som att alla tänker "Jo, men det förstår vi ju att hon bytte ut han idioten mot den här underbara killen".
Allt det här leder ju givetvis till att mitt självförtroende minskar. Jag har framförallt märkt det dom senaste 2-3 månaderna. Jag pallar snart inte längre. Inte så illa så att det blir självmord eller så, det skulle jag aldrig göra. Men jag orkar inte kämpa för att min situation ska bli bättre. Som det är idag så söker jag ju åtminstone några jobb i veckan, men snart kommer jag inte orka det heller eftersom att känslan ändå blir att det inte är lönt eftersom att jag ändå inte får jobbet.
För att citera filmen Top Gun: "When I first met you, you were larger than life".
Det där stämmer in på mig om man hade träffat mig våren/sommaren -09. Jag hade många kompisar, bostadsrätt med inte alltför mycket lån, flickvän som jag älskade och som älskade mig över allt annat, bra jobb som jag trivdes skitbra med, ny bil. Och nu 3 år senare sitter jag här med lån (inte jättemycket, men ändå), lågstatusjobb med bajslön, vännerna sviker och utan flickvän. Enda punkten som är bättre är som sagt bilen, men vad spelar det för roll när man inte har nån att älska som sitter i passagerarsätet?
